Kroniskt trött, sömnsvårigheter och går runt och fryser mest hela tiden. Kroppstemp: 36,3 Vilopuls: 46 Blodtryck 90/59... som sagt, tröööööööött!!! Ska kolla med husläkaren imorrn - igen. För det ÄR ju så kul.

Tagit bilen till jobbet två dar i rad nu, för jag orkar inte cykla och inte heller åka tuben. Skulle åkt hem och vila vid 14, men orka inte det heller (WHAT!!??), så jag åkte vid 17 istället. I bilen hem ringde jag upp "en som vill mig väl" och beklagade mig. Skönt att få prata av sig lite. Dock finns viss risk att folk tror jag är hypokondriker.  Men jag har upplevt att må bra, faktiskt... det här är INTE bra! Oh well. Fick ganska lite gehör. Ett lite kul och tveksamt råd också, i all välmening. Hon sa så här:

"Du skulle nog må bra om du träffade en kille!" (på allvar!)

JAPP, en kille och det löser alla krämpor. Jisses! Varför då? Det tror jag knappast... möjligen ett SM-guld till Modo eller ett EM-guld i fotboll, men thats it. Där drar jag gränsen. Haha.  Nä, men allvarligt. Större tilltro till mig (kvinnor i allmänhet) måste vi/du/jag ha. En kille är INTE lösningen på problem, oavsett vad problemet är. Problemlösningen ligger inom dig själv. Killar är ingen medicin. Skulle jag bli av med urinvägsinfektioner, knäledsvärk, kalla händer, fotdomningar? Skulle jag få tillbaka känseln i vänstertån? Woohoo, grymt ju! Om killar är medicinen - fine! I så fall kan jag berätta att jag, olikt Samantha, ligger i soffan och väntar. Mm, det blir lax till kvällsmat.... om jag orkar! - JEEEEEROOOOOD....